Ett missat inlägg är också ett inlägg..?

ibland räcker inte tiden till allt man vill göra. Idag var en sån dag då tiden inte räcker till bloggen egentligen! Men som sagt, en missad post kan ju också bli en post!

  Arbete hela dagen följt av ett stop på gymmet på väg hem för ett rehab-pass! Gick riktigt bra för övrigt men hade jag inte haft pannbenet hade jag nog brutit efter uppvärmningen. Kroppen svarade inte alls idag! Men ännu skönare är ju känslan när man pressat sig genom 1,5 timme alla fall, trots att det kändes så motigt!

Därefter en dusch så klart och raka vägen till middag på stan! Grymt god mat, tappas! Återkommer när jag minns namnet på restaurangen! 😉

Nu hemma och nerbäddad i sängen, packa får jag göra i morgon bitti för min resa till Växjö och Malmö i veckan! Måste faktiskt ta med kostymen då jag ska på bröllop på Öland till helgen och det kan bli så att jag får åks från jobbresa och raka vägen dit så som sagt, även detta måste vara packat!

Därför hög tid att sova nu! 

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

en kort historia

Som jag skrev igår har det varit några omtumlande dagar med mycket fina kommentarer. Jag känner mig just nu lite tömd på inspiration och skriver idag enbart för att jag ”måste” :)

Jag åkte hem från sthlm idag, lämnade ett hem (Scandic) för ett annat, min lägenhet! Ganska skönt att alltid vara hemma faktiskt! Det har varit en bra arbetsvecka och jag är nu hemma och känner mig nöjd. Dessutom har Charlie kommit hem idag, vi var en sväng på fotbollsskola efter dagmamman innan vi åkte hem och myste lite med mat och barnprogram! Han var absolut inte trött sa han och munnen gick i ett, ämnen mellan himmel och jord, när han väl blev tyst i 10 sekunder, då somnade han och sover nu som en stock! Han var helt enkelt tvungen att prata för att hålla sig vaken och han ville nog bara inte riktigt att kvällen skulle ta slut. Han är min prins han!

20150604_153411071_iOS

Jag nämnde igår att det skulle bli speedwayskriverier idag men jag pausar den ett tag till! Imorgon ska jag alla fall sätta mig med körschemat för lördagens Lag-vm och det kommer ni sedan som vanligt hitta både hos mig och hos speedwaynyheter, så håll till godo där!

Jag har funderat på en sak förresten. Om man vill träffa någon men du redan har helt fullt upp i ditt liv. Så mycket att du känner att dygnets alla timmar inte riktigt räcker till, du känner en stor stress och får inte dagarna att gå ihop sig redan som det är. Kommer din hjärna då ens släppa fram någon form av känslor om du råkar träffar någon? Eller kommer den blockera dig från känslorna som ett skydd, du har redan för mycket och har definitivt inte tid med ytterligare en sak i ditt liv. Ett skydd för att inte gå in i väggen, bli helt sönderstressad av allt du vill hinna med på en dag. Eller kommer känslorna alltid släppas fram, oavsett om det finns tid för det eller ej? Hur hjärnan och kroppen fungerar är väldigt intressant tycker jag, så jag har funderat en del på det här. Vad tror ni?

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Tack!

Det har varit tufft emellanåt med den här blogg100 utmaningen, men den har också fått mig att tänka i lite nya banor för att få fram lite intressanta inlägg också och inte bara massa vardagligt svammel. Senaste dagarna har jag tydligen lyckats flera gånger om, dels syns det i statistiken men framförallt genom alla fina ord jag fått till mig senaste dagarna! Jag är faktiskt helt mållös och vill bara rikta ett stort tack till alla er som läser och ännu större tack till alla er som skickat så fina kommentarer! Jag har till och med fått höra att folk suttit med tårar i ögonen när de läst och helt ärligt, jag förstår ingenting. Men jag blir oerhört rörd av att få höra det, glad och stolt! Så åter igen, TACK till er alla!

Inläggen jag pratar om har varit av helt olika karaktärer och det är följande:

2015-04-08 16.00.01Så med det sagt känner jag mig faktiskt ganska tom idag. Jag hade en tanke att det var dags för lite speedwayskriverier idag men jag skippar det faktiskt just nu. Ämnena finns och det är mycket märkligt som hänt, det är även dags för LAG-VM med start här på lördag men det får helt enkelt bli en annan dags inlägg. Men ja, jag är rätt less på förare som ska grina å gnälla och inte kan tåla att bli petade, inte kan acceptera ens en förklaring till varför de blir petade. Och det är synd, för det handlar oftast och även nu, om förare jag gillar. Ryck upp er och lär er ta motgångar, acceptera och bevisa på banan att valet sedan var fel i stället får att gråta ut i sociala medier och bojkotta landslag. Jag är uppriktigt ganska trött på den här pajassporten speedway, som jag egentligen älskar!

Ja, det blev en kort försmak på vad nästa inlägg skulle kunna handla om alla fall! Detta var inlägg 91 i blogg 100 utmaningen vilket innebär att utmaningen tar slut nästa lördag, då jag för övrigt ska på bröllop på Öland då min kusin gifter sig. Får se om jag hinner med att skriva de där avslutande inlägget :) Sov gott!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Sångtexter…

Tisdag på  ett hotell, vissa tycker det låter jätte lyxigt. Det skulle jag kanske inte hålla med om. Andra kallar det för hotelldöden, det håller jag nog med om än mindre. Men nej, jag hinner inte med (tar mig inte tid) att njuta av hotellfrukosten och faktiskt så är det så, det alla nämner som anledning till att det är lyxigt med hotell, det är att njuta av hotellfrukost. När man jobbar och inte tar sig tiden med den, ja då försvinner ju lyxen också! :) 

20150522_133438917_iOSDet jag i stället ser som fördelen med hotell jämfört med hemma, det är närheten. Jag kommer ”hem” efter en dag på jobbet, byter om och är på gymmet typ 5 minuter senare. Jag kan då ta mig tid att träna ett långt och ordentligt pass på gymmet utan att klockan eller magen skriker om att det börjar bli matdags. Och när jag väl tränat klart är jag duschad och klar för mat 15 minuter senare och maten är serverad när jag kommer ner, oavsett om jag tränade 15 minuter mer eller mindre, den finns där ändå, färdig! Den närheten gör att jag sedan har gått om tid till att slappa alla fall och detta då med gott samvete eftersom att jag redan har tränat! Motsvarande process hemma innebär minst 1 timme, troligen 1.5, i extra tid runt omkring i transport till och från gym, matlagning och så vidare, det är mycket lättare att skippa ett pass när jag är hemma, på hotell får jag dem alltid gjorda och det är så skönt efteråt!

När jag var på gymmet idag lyssnade jag på en sån jätteblandad låtlista. En sån lista där jag bara slänger in nya favoritlåtar jag hör men sällan rensar på gamla. Det första jag fastnar för i en låt är melodin och sångrösten, det är avgörande för om jag egentligen fortsätter lyssna. När jag sedan hört låten några gånger börjar jag ibland tänka på texten, innebörden, men långt från alltid. Ibland för att jag faktiskt har svårt att höra alla ord i texten och har svårt för att få ihop innebörden och ibland för att jag helt enkelt bara fastnat för låten som sådan.

Idag hörde jag då bland annat Passengers Let her go och jag har väl tänkt lite på texten förut men idag på gymmet började jag tänka lite mer på den.

”Well you only need the light when it’s burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you’ve been high when you’re feeling low
Only hate the road when you’re missing home
Only know you love her when you let her go
And you let her go”

Att det handlar om en förlorad kärlek är inte så svårt att räkna ut men jag tänkte faktiskt mer på de andra fraserna. Du saknar bara solen när det börjar snöa. Du vet bara att att du mått bra när du känner dig låg. Du hatar bara resan när du längtar hem och så vidare. Ingen superpoetisk översättning men det jag fastnade för är ändå just det. Vi har väldigt lätt för att sakna det vi inte har men framförallt väldigt svårt för att inse vad vi har, när vi har det. Det är inte förens det är förlorat som vi inser vad vi egentligen hade.

Jag kan känna igen mig mycket i det där, jag älskar att vara ute på vägarna, jobba och resa, jag har sällan problem med det. Men sen rätt som det är gillar jag det inte, det är när jag längtar hem av någon anledning. Men när jag väl är hemma, tänker jag på vad som är så bra med att vara hemma då, uppskattar jag det verkligen? Inte alltid.

Framförallt tänkte jag ändå på det här med att vara låg, det är nog alla människor ibland och man funderar varför man känner sig låg. Kan det helt enkelt vara så att vi blir låga ibland för att vi när vi mår bra, inte reflekterar över det tillräckligt mycket, inte uppskattar att vi mår bra när vi gör det. Att det då bara är en naturlig del av livet? Men sen när vi mår sämre, känner oss låga, då först inser vi hur bra vi mådde före? Kanske just därför det då bli än mer jobbigt att känna sig låg? Jag vet inte, men den frasen bearbetas i mitt huvud just nu. Behöver vi bli låga ibland för att veta att vi också har mått bra? Eller kan vi bli bättre på att också lägga märke till att vi mår bra när vi gör det? Och kan det i så fall göra att vi mer sällan blir låga? Kontentan blir kanske att leva mer i nuet och acceptera att det är naturligt att både må bra och vara låga och samtidigt bli bättre på att verkligen lägga märke till, och uppskatta de dagar där vi faktiskt mår bra?

Många frågeställningar och få svar men det här är det som snurrar i mitt huvud just nu alla fall. Må väl!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Debatten fortsätter

Igår skrev jag ett inlägg om fördelningen av föräldraledighet, framtida tvång av 50/50 där vi mer eller mindre blir omyndigförklarade så snart vi blir föräldrar. Jag skrev om arbetet för jämställdhet i övrigt men att kanske just det här ämnet är fel område att jobba på.  Jag är idag helt chockad över vilken spridning inlägget har fått, det är helt otroligt! Och ja, majoriteten håller dessutom med mig i det jag skrev – det brukar vara än mer ovanligt :) Några har också vågat kommentera och säga vad man tycker när man inte håller med vilket är roligt, då får vi en chans att utbyta åsikter och erfarenheter och förhoppningsvis kan alla parter lära sig ännu mer i ämnet! Att få debattera kring ett inlägg jag skrivit händer tyvärr inte allt för ofta då det endera bara är tyst, en kort positiv peppande mening (tack för alla sånna!) eller så är det mer ilskna kommentarer som inte är värda att besvara. Men idag har det som sagt väckts ett par kortare debatter och det tycker jag är jätteroligt! Har ni missat själva inlägget hittar ni det så klart här!

Men nu är det ju ändå vardag igen, en vardag jag nog försöker fly lite ifrån just nu. Det har varit en lite omtumlande tid med både stort välmående men också oväntade vändningar med sämre mående. Jag har dock inset att jag är mycket tryggare i mig själv och att jag väldigt mycket lättare tar mig igenom och kan hantera både positiva och negativa händelser på ett bättre sätt nu mer! Så kontentan är väl ändå positiv även om det inte alltid är lika lätt att se den delen. Men just därför kom vardagen med jobb väldigt lägligt. Jobb på det sättet jag vill ha det, vara ute och resa, bo lite på mitt andra hem (scandic)! Träffa kunder, träna långa pass på hotellet på kvällarna och sedan slappa lite i hotellsängen! Det är så många måsten som försvinner när man ligger borta och när jag är lite down mår jag bättre av att vara på hotell än att vara hemma av någon anledning. 

20150601_164916736_iOS

 

Bild från dagens rehab-pass som helt plötsligt innehöll lite nya övningar och när jag ändå körde blev det lite övningar för resten av kroppen också! En ordentlig genomkörare och det var nog precis vad jag behövde! Trots att jag knappt sovit i natt kände jag mig stark och kunde öka i vikter på samtliga övningar, en grym känsla som visar på att rehaben fortsätter framåt! Jag ska spela golf v28 och jag ska åka skidor nästa vinter, mitt knä ska fungera till dess!

Så nu ska jag ha en bra arbetsvecka här i hufvudstaden innan jag på torsdag beger mig hemåt igen för att ha en efterlängtad vecka med Charlie. Tänk att man kan längta efter någon så mycket varje dag att det gör ont, det är en konstig känsla men också en härlig känsla på något sätt! Men när jag hämtar honom på torsdag, den känsla är härligare! :) Då ska vi dessutom på första fotbollsträningen för försök två, ska bli enormt roligt men också spännande att se hur det går. Förra året när han ville börja på fotboll var det inte så roligt när han väl var där. Han var ju tvungen att lämna ifrån sig bollen till andra barn, stå i kö och göra övningar. Han ville ju ha bollen hela tiden och göra mål och inget annat! :) Så hur det blir den här gången när han nu vill börja på fotboll igen, det återstår ju att se!

Nu ska jag avsluta det här inlägget, ett ganska rörigt inlägg med mycket svammel känner jag men det får bli så, jag är fortfarande lite tagen av att gårdagens inlägg sprids som en löpeld fortfarande vilket känns jätteroligt!

Må väl och ta hand om er!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—