Jag känner mig rädd

För ett år sedan den här dagen tog jag ställning, drev en debatt och förde fram mina åsikter om vikten med en internationell mansdag! Den är idag. För ett år sedan drev jag på hårt i Movember och min insamling MoSpeedway, i år har jag inte puschat så jättemycket för den, det känns liksom inte riktigt som högprioriterat. Vid den här tidpunkten förra året hade vi nått 10 000 insamlade kronor (slutade på 12 000kr) och i år ligger vi på knappt 3000kr.

Självklart tror jag att alla insamlingar till Darcy är en orsak inom speedwayvärlden men jag tror också att folks fokus ligger mer globalt just nu än på mäns hälsa. Internationella mansdagen är annars ett ypperligt tillfälle att väcka frågor och puscha för Movember, i år nöjer jag mig med att säga, vill du skänka pengar till min insamling, gå in på moteam.co/MoSpeedway. Vill du ändå grotta in dig mer i mansdagen kan du läsa mitt inlägg från förra året här!

Nej, just nu är jag mer rädd, rädd för vart vår värld är på väg. Jag har varit rädd för att tillräckligt tydligt säga vad jag tycker om IS och om Sveriges hantering av det, rädd för att då bli stämplad som rasist. Rädd för vilka konsekvenser mins åsikter skulle kunna ge för mig och min familj, så jag har hållit ganska tyst, en ganska mild framförhållning (jämfört med Markus Birro till exempel).

Jag är rädd för vilken värld min son ska få växa upp i. Rädd för vilken människosyn han kommer få eller kommer behöva ha. Rädd för hur hans liv kommer se ut? Vad kommer yttrandefrihet vara? Hur trygg kommer han kunna vara när han går på stan?

Sista tiden har jag ändå ganska tydligt tagit ställning, äntligen har vissa partier tagit tag i migrationspolitiken. Jag tycker självklart vi ska ta hit invandrare, ta emot dem med öppna armar, men jag tycker också att om man inte sköter sig så ska alla papper rivas, då har man förbrukat sin rätt. Jag har tidigt kritiserat vissa politikers uttalanden om att välkomna tillbaka IS-krigare till Sverige efter ”utfört arbete” – läs mer här

20150620_205224588_iOSNu står vi mitt i en enorm kris. Flyktingtillströmningen eskalerar lavinartat och vi har inte reurser att ta emot alla. IS-terroriserar och hotar värre än någonsin och även i Sverige börjar det märkas vilket är enormt obehagligt – det gör mig rädd! Mitt i detta står vi med svensk historias sämsta ledare, Statsminister Stefan Löfven. Jag säger inte att Aliansen hade hanterat situationen bättre, det vet vi inget om, men jag hade känt mig betydligt mycket tryggare med Reinfeldt som ledare för mitt land i en sån här kritisk situation. Nu står vi istället med en passagerare till ledare, en mytoman. Det enda han är bra på är efterhandskonstruktioner.

Förra veckan stängde han gränserna. 2 timmar före detta sa han att det gäller att arbeta långsamt och noggrant, inte ta några förhastade beslut, inte slänga ur sig förslag på löpande band som övriga partier gör. 2 timmar senare anser han att vi har en kritisk situation där drastiska åtgärder krävs. Idag höll han en presskonferens där han säger: ”Sverige har varit för naiva”. För allt jag rabblat upp hittills om vad jag är rädd för, så är det nu jag blir rädd på riktigt. När jag såg presskonferensen höll jag på att bryta ihop, bryta ihop i tårar alltså. Det var det mesta skrämmande tal jag hört en ledare hålla, på alla plan!

Jag sympatiserar inte med SD, men ca 20% av befolkning gör det, dem har inte varit naiva. Det finns många fler som sagt tydligt vad dem tycker, de har blivit stämplade som rasister och SD-anhängare även om det tar kraftigt avstånd från detta, det har inte varit naiva. Sen finns det nog extremt många fler än jag som inte riktigt vågat säga rakt ut vad vi tycker, men vi har ändå sagt en del, vi har inte varit naiva. Så snälla Stefan Löfven, DU har varit naiv, politiker har varit naiva. Ja, till och med alianspartierna har varit för naiva.

Men kom inte och säg att Sverige har varit för naivt. Det är ni politiker som vägrat lyssna, vägrat samtala med SD, vägrat förstå att vissa delar av deras åsikter faktiskt inte är helt bakom flötet även om mycket är det. Ni har vägrat att ens ta i migrationspolitiken med tång, vägrat att stänga ute en enda människa, inte ens dem som krigat för IS. Det är NI som varit för naiva, inte Sverige. Detta är ett slag i magen på många av oss. Var vi inte rädda före så blev vi det nu.

Avslutningsvis vill jag dela Marcus Birros text, Talet statsministern BORDE hållit… från tidigare idag, enormt bra sammanfattat!

”Hej svenska folk. Jag, statsminister i Sverige, erkänner utan omsvep att både jag och samtliga etablerade partier totalt tappat kontrollen över vad som hänt och händer i vårt land. Vi är en krutdurk och jag är som jag varit ända sedan hösten 2014, absolut sist på bollen. Jag har varit ohjälpligt sist på exakt alla bollar under ett drygt år.

Jag ber urskillningslöst om ursäkt till alla de tappra, modiga jävlar som vågat lyfta blicken och höja rösten rörande det hot vi nu står inför. Förlåt till alla som jag och övriga etablissemang kallat rasister. Jag förstår nu att man inte alls är rasist för att man vågar berätta hur denna terror ser ut. Jag har gått på vänsterns brutala lögner om att man är rasist om man ser den militanta grenen av islam som ett faktiskt och verkligt hot.
Jag ber om ursäkt för det.

Jag erkänner också att jag och alla andra statsministrar vi haft sedan mitten av sjuttiotalet, tillsammans med media, statlig television, statlig radio och varenda liten murvel på Södermalm, hjälpts åt med att tysta ner problemen med radikalisering i svenska förorter. Vi har lagt locket på. Vi har jagat alla som vågat uttrycka sig i dessa frågor. Vi har gett dem sparken och försökt sno all heder och ära av dem.

Jag medger detta utan förbehåll. Förlåt Sverige. Jag inser att det var jag, och inte ni, som varit naiva. Jag är sist med att begripa detta. Ni är smartare än vad jag är. Förlåt mig. Nu drar jag mig undan och utlyser nyval. Var rädda om er”.

DET talet hade jag applåderat…”  – Saxat från marcusbirro.se på länken ovan texten.

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Nu har jag tröttnat!

Många gånger senaste åren har jag kritiserat sittande regering! Många gånger har det kanske varit i onödan eller enbart för att jag själv har mina sympatier på den andra halvan, för med handen på hjärtat, Aliansen gjorde inte allt bra när de satt som regering heller. Men nu har jag på riktigt tröttnat! Inte bara på regeringen, utan även media.

Jag ger mig kanske ut på djupt vatten idag. Många av er kommer säkert kalla mig för racist efter det här, ni som känner mig vet däremot att det är extremt långt bort från sanningen. Det finns dock gränser för vad jag tycker är acceptabelt och jag känner att den gränsen nu har nåtts!

Först och främst gick jag i taket här om dagen när jag läste vår finansminister, Magdalena Andersson, uttala sig om flyktingkatastrofen i gp (här), där hon överväger att skära ner på assistansvården för att ha råd med alla flyktingar. Sedan ser man Stefan Löfven förkasta Moderaternas senaste förslag med hårdare gränskontroller och automatiskt nekande av flyktingar som redan passerat andra EU-länder innan de når Sverige med motiveringen, vi måste besluta och sammarbeta inom hela EU i detta, vi har dock inte hunnit tala med EU än. Inte hunnit!? Det är lätt att förkasta andras förslag, men kanske det är läge att komma med något eget snart?

löfven

Självklart ska vi hjälpa till, inget snack om den saken! Och vad dessa flyktingar har gått igenom för att ta sitt pick och pack och färdas genom hela Europa, det kan vi nog inte ens vara i närheten av om vi så än tänker de värsta situationer vi kan komma på! Självklart blir ingenting i situationen bättre för att några idioter bränner ner varenda byggnad tilltänkt för flyktingboende! Men vi kan dock inte hjälpa ALLA, inte ens i närheten, det går inte hur gärna vi än vill! Och ska vi börja skära ner på stödet till våra egna medborgare med t ex funktionsnedsättningar för att försöka hjälpa fler flyktingar, då är vi extremt snett ute!

Faktum är att vi inte ens kan hjälpa alla våra egna medborgare idag, eller, vi gör det alla fall inte! Här ställs det i ordning flyktingboenden på löpande band för skyhöga kostnader, bara för att alla som kommer hit ska få tak över huvudet. Fint så, men sen har vi ändå ex antal hemlösa i Sverige, varför ställer vi inte ordning liknande boenden åt dem? Ex antal som hamnat snett i livet och går på soss, varför får inte dem gratis boende som hjälp att komma till rätta med sitt liv igen?

Nu fortsätter det välla in flyktingar över gränsen och vi kan inte längre erbjuda tak över huvudet åt alla som kommer, ska vi då ändå ta emot dem? Bygga upp flyktingläger i Malmö med hjälp av tält, är det bättre än att säga ”nej” redan vid gränsen? ”nej, vi har fullt, våra pengar är slut, vi vill gärna hjälpa till men vi kan inte ta emot fler. Vi kan inte ge er tak över huvudet, inte heller någon mat”. Är det omänskligt att säga så? Eller är det bara helt rimligt? Kanske till och med humant att vara ärlig redan där? I stället för att släppa in dem i Sverige för att sedan visa dem att de får bo i tält, utan mat, i minusgrader så ger man dem då en chans att hinna söka asyl i ett annat land där trycket än så länge inte är fullt lika stort? Omänskligt eller humant?

Ska vi kunna ta emot och ta hand om de flyktingar som kommer, vara de medmänniskor vi vill kunna vara, då måste vi först ha ett samhälle som fungerar, ett samhälle som fortsätter fungera. Tar vi emot fler än vad vi kan, skär ner på alla kostnader i vårt samhälle, då skapar vi kaos, vi skapar ett samhälle som faktiskt inte längre kommer fungerar. Då skapar vi också en plats där vi inte längre kan ta hand om någon flykting alls. Det blir ohållbart!

Och som om inte det vore nog här så klumpar vi dessutom ihop alla flyktingar på ett och samma ställe. Vi vill så gärna hjälpa alla så vi glömmer till och med att kolla upp fakta. Vi klumpar till och med ihop flyktingar som flyr från samma krig, men från de olika sidorna! Hur tror vi ens i vår vildaste fantasi att det ska fungera? Det vi gör då är att vi tar in deras konflikt innanför våra gränser, vilket skapar ett ännu större kaos, ännu större kostnader, ännu mindre humanitet i mottagandet och ännu mindre möjlighet att på riktigt hjälpa dem vi tar emot!

Sen har vi PK media, den oberoende journalistikens motsats. Media som försöker dölja problematiken med invandringen genom att förfina nyheterna! Jag beskriver det inte mer noga än så utan låter bilden nedan tala för sig själv!

pk-media

Nej, det är dags att sätta upp hårdare gränskontroller nu. Vi måste kunna säga stopp! Genom att försöka hjälpa alla hjälper vi ingen och det vi vill är väl ändå att hjälpa så många vi kan? M och KD kommer med konkreta förslag just nu, kanske inte alltid helt genomtänkta men det är en god bit på väg. De har förstått problematiken och försöker hitta en lösning. Löfven däremot, han har inte ens hunnit ringa EU.

 

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Vad skänker vi pengar till?

Jag här länge funderat kring ämnet jag idag skriver om. Det har legat halvfärdigt länge och jag har inte vetat vad jag ska göra med det hela. Ska jag publicera det eller ska jag slänga det? Senaste dagarna har jag dock känt att jag vill skriva klart och publicera det. Jag ger mig alltså in på ett väldigt känsligt ämne, ett moraliskt dilemma. Det finns absolut inget rätt och fel i frågan men jag tror ändå det är viktigt att stanna upp och tänka i de här banorna ibland.

Så länge vi skänker pengar för en god sak, för något vi brinner för eller bryr oss om så måste det vara ok. Men att skänka pengar kan också innebära ett ansvar, ett ansvar långt större än vi kanske kan tänka oss eller är beredda på, ett ansvar vi kanske inte i slutändan kan axla, vad händer då?

snsvDarcy Ward kraschade riktigt olyckligt för en tid sedan på en speedwaybana i Polen. Så långt vi vet är han förlamad någonstans från midjan och ner men gör framsteg vilket är härligt att höra! Ganska snart efter hans olycka startade diverse hashtaggar på sociala medier där de vanligaste är #DW43 #GetWellDarcy #StayStrongDarcy. Man startade också en officiell insamling till Darcys rehabilitering och folk har skänkt pengar till den fonden som aldrig förr! Man har ordnat tävlingar där alla intäkter ska gå till Darcy, närmaste en i Motala under namnet #RideForDarcy. Det är en helt fantastisk uppbackning han har fått och fortfarande får! Jag har själv varit med och bidragit med en mindre slant för att jag tycker det är en väldigt tragisk händelse. Den moraliska frågan är dock, hur mycket ska vi skänka till en enskild individs rehabilitering?

Man pratar om att alla gåvor är värdefulla (självklart är dem det) och man pekar bland annat på att bara hans flygtransport från Polen till England kostade runt 50 000 pund om jag minns rätt. Nu får han vård på en av de bästa klinikerna som finns och självklart är inte heller det gratis, det är det vi hjälper honom med. Han har en fantastisk förmån i denna svåra stund, som har så många fans som bryr sig, reagerar och ställer upp!

Kontrasten kom till mig här om dagen när jag såg galan ”Hela Sverige Skramlar” på TV. Miljontals människor på flykt för sina liv. På flykt från krig och elände. Människor som sätter sig i en överfull gummibåt med sina barn och beger sig ut över havet då de ser risken värd att ta framför att stanna kvar i det dem har. Vissa kommer fram och hamnar i ett flyktingläger, de har tur. Många andra överlever inte ens resan. Vi skänkte ca 40 miljoner kronor till UNHCR under den här galan, pengar som ska hjälpa alla dessa miljontals flyktingar att få det lite drägligare OM det kommer fram till ett flyktingläger vid en landgräns någonstans på andra sidan ett hav, med hjälp av en gummibåt.

Det kanske inte ens går, det kanske inte är rätt, men ställer vi detta i proportion till Darcy Ward blir det lite skevt. Skulle vi inte skänka en enda krona till Darcys rehabiliteringsfond så skulle han fortfarande få vård, bra vård. Kanske inte den bästa i världen, men bra vård. Han skulle kanske ha det lite sämre, kanske vara kvar i Polen, men även där skulle han ha bra vård. Jag säger inte att han skulle ha det bra, för det är att förminska den tragedi han går igenom enormt mycket, men jag säger att han ändå skulle få bra vård. Dessutom har han troligen en försäkring som betalar ut ganska stora summor pengar när en sån här tragedi inträffar, pengar som ska täcka förlorad arbetsinkomst och sjukhuskostnader och så vidare. Han har sponsorer som har pumpat in relativt stora summor pengar i hans företag, i hans varumärke, de senaste åren, vissa kanske till och med fortfarande gör det.

Darcys olycka är en tragedi för speedwaysporten och inte minst för honom själv och det stöd han får är fantastiskt! Men även utan det stödet skulle han överleva ekonomiskt. Det ena utesluter dock inte det andra och många är vi nog som skänkt pengar till både Darcy och UNHCR senaste tiden. Jag tänker inte förminska någonting kring alla insamlingar till Darcy, speedwayfamiljen är fantastisk när den går samman! Jag ställer det bara i ett perspektiv, ett moraliskt dilemma, något jag själv funderat mycket kring! Det här är dock en extrem kontrast och alla gör vi det som känns bäst för oss själva i den här frågan!

Jag nämnde i början om att vi får ett ansvar, ett ansvar vi kanske inte är beredda på, ett ansvar vi kanske inte kan hantera. Här kommer kanske det svåraste i ämnet. Här kommer kanske det riktiga dilemmat. Igår kraschade Vitaly Belesouv riktigt illa i ryska Togliatti. Första rapporterna säger att han brutit ryggen och är förlamad, liknande skada som Darcy med andra ord. Frågan är nu, kommer speedwayvärlden gå samman på samma sätt för Vitaly? Kommer insamlingen bli lika stor? Kommer man köra ”RideForVitaly”? Och vad händer vid nästa olycka, för det kommer hända, gör vi samma sak då? Eller orkar vi bara med det den första gången? Blir det för mycket att köra samma sak för en kille till? För fem killar till?

Vad avgör vilken förare vi ställer upp mer för och vem vi ställer upp mindre för? Hur känns det för Vitaly om inget ordnas för att hjälpa honom? Nu vet jag än inte hur det blir kring Vitaly men det tål att tänkas på. Självklart är det lättare att skänka en slant till en ung världsstjärna som Darcy, självklart berör det mer när en sådan kille förolyckas! Självklart får en sådan insamling större spridning, men är det ok egentligen? Jag får en knut i bröstet när jag tänker på detta. Kan vi verkligen hjälpa alla? Ska vi hjälpa alla på samma sätt? Vad skulle du svara Vitaly om han frågade, varför skänkte du en slant till Darcys rehabilitering men inte till mig? Frågan skulle givetvis aldrig ställas men tänk dig in i den situationen? Kanske skänker du en slant till en insamling för Vitaly också, men så sker ytterligare en tragisk olycka, vad gör vi då?

Det är inte lätt när man börjar tänka i moraliska banor, det blir dilemman. Kanske ska vi istället köra en välgörenhetstävling varje säsong där alla pengar går till en fond som i sin tur hjälper speedwayförare som är med om olyckor likt dessa? En fond som hjälper alla på samma sätt?

Jag har skänkt en slant till Darcy som jag nämnde, jag har skänkt en slant till UNHCR i veckan. Jag känner inte alls samma intresse för att skänka en slant till Vitaly om en fond dyker upp, men jag känner mig manad att göra det just nu, jag kommer göra det. Men Darcys olycka berör mer, får det vara så? Är det ok att känna så? Och hur många förare har inte drabbats tidigare, förare vars namn jag inte ens nämnt i den här texten! Varför nämner jag inte dem? Vad har vi gjort för dem?

Jag kanske är ensam i världen som känner de moraliska dilemmana här, då kan ni bara blinka och gå vidare nu, annars får ni gärna lämna en kommentar med era egna tankar och funderingar. Jag är öppen för inputs från alla håll, det finns inget rätt och fel i ämnet och jag vet varken in eller ut egentligen.

Avslutningsvis, Stay Strong Vitaly, Stay Strong Darcy!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—