By by Mo, movember är slut! :)

Så var det så äntligen 1:a december, en bra dag på flera sätt! Dels är jag från och med idag officiellt göteborgare, dels är det starten på nedräkningen mot jul. Men framför allt är det dagen när mustaschen fick rakas bort! Vilken lättnad!

Som ni vet startade jag insamlingen #MoSpeedway med målet att vara topp-10 på sverigerankingen! Vi var där men vi höll oss inte kvar och rasade ner till en 41:a plats. Vi har ändå tillsammans samlat in 12 000kr vilket jag är väldigt glad för och för er som vill går det fortfarande att skänka pengar via moteam.co/MoSpeedway. Allt går till forskningen för mäns hälsa och kampen mot prostatacancer så det är helt klart för en bra sak! Nästa år kör vi igen och då ska vi samla in mer, helt klart! Men stort tack till alla er som varit med och bidragit, tillsammans gör vi skillnad!

 

Simon Nyman – Sharing is Caring

Odla mustasch för prostatacancer!

Jag vill utmana ALLA att i November odla mustasch (är du tjej, stöd en kille i närheten att göra det) Twittra om det eller skriv om det på facebook under #Movember och skänk så klart också en slant till forskningen kring prostata-cancer!

Jag tänker lägga ut en selfie per dag i November från hur jag rakar mig slät sista oktober för att sedan visa hur mustaschen växer fram – hur gör du?

2014-10-27 21.46.34

Som ni ser finns ingen skäggväxt i mitten på min blivande mustasch så den kan komma att bli enormt snygg!! (Not) ;)

Jag har också startat en insamling under namnet #MoSpeedway (moteam.co/mospeedway) där jag hoppas att alla speedwayintresserade (och andra med för den delen) ansluter sig och skänker sina pengar via just den insamlingen! Tillsammans ska vi vara i topp-10 över bästa insamlingarna när November är över! Väljer du att delta i speedway-insamlingen använder du också hashtaggen #MoSpeedway.

Är du med? Reglerna är ofantligt enkla – läs nedan!

SE_SV_MovemberRules

Och självklart lite inspiration också! – Nu kär vi #Movember #MoSpeedway

SE_SV_MovemberStyleGuide

 

Tillsammans mot cancer – Fuck Cancer /Simon Nyman – Sharing is Caring

VM-premiär och Bronshjältarna – TBT

Fotbolls-VM är igång! Premiären mellan Brasilen och Kroatien spelas i detta nu. Vilken inramning, vilket tryck, vilken känsla, vilken premiär! Att få se och höra allt detta under Brassarnas nationalsång var mäktigt, det gav rysningar. Förstå hur det borde kännas att få vara på plats!

I detta nu glömmer man allt vad skandalbyggen etc heter och man njuter bara av det underbara som fotbollen ger. Man borde kanske inte glömma det, men det gör man, och jag tycker det är ok. Självklart ska dessa skandalbyggen uppmärksammas och har också gjorts, men låt oss nu bara njuta av fotbollen!

Som uppladdning för matchen och premiären passade jag på att se del två av SVT:s dokumentär ”bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Ni hittar den här och har du inte sett den, gör det! Den är helt underbar!

När man sitter och tittar på dokumentären och blir nervös under kvartsfinalen, får puls under straffarna. Ja, då vet man att det betydde någonting då, och gör fortfarande nu. Vist, det var ”bara” ett brons men vilken resa det laget gjorde.

När Ingesson pratar om sin cancer, att han accepterat att cancern kommer att vinna över honom. Inte idag, men någon gång. Han tänker inte sluta fajtas men han har insett att cancern kommer vinna. Ja, då kommer tårarna och jag känner bara ”fuck cancer”!! Vilken vidrig sjukdom det är! Vad den gör mot ens kropp! Medicinerna vi har idag, vilka skador DE gör på din kropp! Det är då man inser (igen och igen och igen) hur mycket mer forskning som behövs för att VI ska kunna VINNA över cancern! Och gärna på ett mindre smärtsamt sätt!

Men igen, -94, vilken sommar det var! Jag var bara 9 år men jag minns det som igår! Jag kan namnge fler spelare i den truppen en vad jag kan göra i dagens landslag. Vilket sjukt bra lag vi hade, det är helt sjukt när man tänker på det! Inte bara att vi hade en bra startelva, vi hade en bra bänk också! Alla spelarna höjde sig dessutom till sitt absoluta max under den turneringen! Jag tänkte skriva över sin förmåga men så kom jag på hur mycket jag stör mig på uttrycket. Man kan inte höja sig över sin förmåga, för då besitter man den förmågan! Men man kan höja sig till en ny nivå, sitt absoluta max, ta ett par steg extra i sin utveckling, det gjorde ALLA spelarna i Sverige just där, just då, det var magiskt!

Ska man ge någon form av kritik mot dokumentären så är det väl att backarna fick så extremt lite utrymme. Den enda som egentligen var med och över huvud taget nämndes var Roland Nilsson. Tråkigt för vi hade minst lika bra backar som övriga laget. Skulle vi ha närheten av den nivån på backar idag så skulle vi kunna vara med i nya turneringar framöver! Men hela laget, wow! Jag menar, vi hade:

Tomas Ravelli
Roland Nillson
Patrik ”Bjerred” Andersson
Joachim Björklund
Pontus Kåmark
Jesper Blomqvist
Stefan Rehn
Stefan Schwarz
Jonas Thern
Klas Ingesson
Anders Limpar
Tomas Brolin
Kenneth Andersson
Martin Dalin
Henke Larsson

Detta är inte ens hela truppen men det är fler namn än vad som får plats i en startelva, helt sjukt vilka namn! Hela truppen kan du hitta här!

Eftersom det är Throwback Thursday idag så tycker jag det räckte med mina minnen från sommaren -94 och dokumentären från fotbolls-VM. Sen ska vi inte glömma att vi även tog OS-guld i hockey -94 med den idag klassiska Foppa-straffen och sist men inte minst, -94 föddes min lillasyster, världens bästa Paulina! Jag älskar dig syster! Vilket år det var 94!

Må väl och njut av en massa fotboll! / Simon Nyman – Sharing is Caring

Ung cancer – #fuckcancer

20140423-213016.jpg

När jag beställde dessa armband gjorde jag det i impuls för att ge ett litet bidrag till ung cancer och deras arbete. När jag fick dem tänkte jag att jag att jag ska inte lägga ut någon bild på det. Jag ville inte ropa ut –titta på mig, vad duktig jag är som stöder ung cancer! Sen satte jag mig i bilen några timmar och tankarna började snurra, det gör dem alltid när jag kör ensam, klart jag måste dela! Hur många fler kan då få möjligheten att köpa dessa armband och där igenom stödja detta fantastiskt viktiga arbete! Sagt och gjort, du köper armbanden på ungcancer.se

När jag nu skriver detta springer tankarna i väg i ämnet cancer och jag har just nu ingen aning om vart detta inlägg kommer att sluta, jag vet bara att jag tänker inte korrläsa det jag skrivit innan jag senare trycker publicera.

Tankarna springer som sagt iväg, iväg till Anna. Många av er kände henne, hon var min första chef på skidskolan i Stöten. Hon var en fantastisk chef, förebild, vän och medmänniska! Hon brann för skidåkningen eller, nej, hon brann för skidGLÄDJEN, jag kan faktiskt inte minnas henne annat än leendes!

Jag mins inför ett uppåk, det måste varit steg två eller tre, jag bad Anna om hjälp med min kortsväng. Jag förväntade mig att vi skulle dra upp till toppen, åka brant. Inte Anna, hon tar mig till den mest platta backen man kunde hitta, där man knappt får upp styrfart. Där bad hon mig åka. Jag gjorde ett försök, gav snabbt upp, det kändes meningslöst (till saken hör att jag avskyr kortsväng). Då sätter Anna fart i en perfekt kortsväng, stannar vid mig och är så sprudlande glad som hon kunde vara. Jag vet inte hur hon sedan gjorde, men hon fick mig att gå upp och åka ner på den platten, om och om igen i säkert en timme. Och jag lovar att jag var chockad när vi sedan åkte upp på fjället och min kortsväng kändes fantastisk, med fartkontroll, och de kändes inte ens svårt. Så fort jag idag åker kortsväng tänker jag på Anna!

Sen kom den, skitcancer! Men Anna var så stark, och Greggan fanns alltid där och stöttade henne. Hon besegrade den, hon startade upp långlopp.com och genomförde alla tre klassiker under samma år, enbart i syfte att samla in pengar till Cancerfonden! Jag vet att Greggan var med på vissa (eller alla?) lopp och tillsammans kämpade dem sig i mål! Det gick att följa all Annas träning och även hennes lopp i en blogg på långlopp.com, jag tror den finns kvar, för någon månad sedan fanns den. Just nu orkar jag inte ens gå in och kolla, för cancern kom tillbaka. Bloggen kom senare att handla om hennes kamp, hennes vilja att besegra den, förhoppningarna på nya ”oprovade” mediciner, framsteg, bakslag, hon var gravid under sin sista kamp. På grund av komplikationer fick Karin komma ut tidigare, det känns som det fanns en mening med det, Anna han då få en liten tid tillsammans med Karin. Självklart alldeles för kort, men ändå en liten tid. Fina Anna…

Jag vet att Greggan ibland skriver i bloggen nu, skriver om sig och Karin. Han skriver så fint, sätter ord på varenda känsla, sätter ord på saknaden, saknaden… Han kan få oss som läser att förstå. Fast ändå inte, jag tror inte det går… Men kanske att få en hint om hur han känner… Greggan, all styrka till dig och Karin, Karin har världens bästa pappa!

Jag gick in på långlopp.com alla fall nu, dock inte bloggen. Startsidan säger det mesta om Anna för er som inte fick förmånen att lära känna henne!

”Den 15 januari 2010 blev Anna Rydstedt en av dem. Anna bestämde sig för att genomföra alla 3 Klassiker under ett år. Privatpersoner och företag kunde skänka pengar till cancerfonden och fick då sin logga eller namn på Annas kläder under loppen.

Anna startade även Långlopp.com, för att göra projektet än mer synligt. Detta resulterade i många bidrag till cancerfonden.

20 mars 2012 tog tyvärr cancern Annas liv. Projektet hade då inbringat drygt
200 000 kr. Ett av Annas önskemål var
att Långlopp.com skulle leva vidare.
Givetvis driver vi detta projekt vidare i Annas anda.

Syftet är glasklart:
Aktivt liv mot Cancer
Alla kan vara med!
Du med!”

Anna, du var och kommer alltid vara en enorm förebild! Vila i frid kära vän!

20140423-213023.jpg