Rehaben blir tuffare!

Fredag idag, känns konstigt för det borde egentligen vara söndag kan man tycka på något sätt. Vissa av er har säkert jobbat som en vanlig fredag idag men jag har varit ledig. Jag har kört igenom mitt nya rehab-program för första gången själv. Alla övningar i ett svep och så vidare. Jag borde egentligen ha kört ett pass redan i onsdags men den där förbannade foten satte stopp för det. Eller, ska inte bara skylla på den! Lite socialt liv på lite uteserveringar har också bidragit, men det är en annan form av rehab för mig. Ett sätt för mig att inte bara sitta hemma för mig själv varje kväll. Så när vänner frågar om jag vill med ut, då kan det vara värt att skippa ett rehab-pass någon gång ibland för att göra det – så prioriterar alla fall jag! :)

Men idag har jag alltså kört igenom det. Foten gör ganska ont i vissa övningar men det kan man nu alla fall bita ihop och acceptera. Vissa av rehab-övningarna blir nu också automatiskt rehab för foten men absolut är det lite svårare att göra vissa balans-relaterad övningar på den där foten, de måste jag ju erkänna. Men i övrigt gick det väl ganska bra, men det är helt klart en nivå upp. Utifrån förutsättningarna riktigt tuffa övningar och jag ska ärligt säga att jag var helt slut i benen när jag gick där ifrån idag!

Förvisso körde jag ganska tufft på cykeln före också och det var mitt eget val men ja, nu kommer vi in i processen där jag på riktigt ska kunna börja bygga upp muskelstyrkan och uthålligheten i benen igen, sjukt tufft, sjukt roligt! Men den där foten, den stör mig nått enormt. Svullen och en del blånad har det kommit nu också. Hoppas verkligen att det bara är en kraftig stukning men ja, vem vet, suck!

20150515_171105652_iOS

20150515_171116078_iOS

När jag ändå var igång passade jag för övrigt på att klippa av gräset här hemma igen. Kommer säkert tröttna på det snart men jag har i flera år stört mig på hur sällan min gamla hyresvärd klippte gräset. Hur långt det blev och hur ”gräsigt” det blev när hon väl klippte det. Man kunde inte göra någonting på den gräsmattan egentligen.

Så nu när jag kan påverka detta själv tycker jag att det, än så länge, är ganska kul att klippa gräset, hålla det kort och snyggt och med bra möjligheter för Charlie att leka på! Vi är ju 3 lägenheter i mitt hus som har lite tomt samt lite allmänning runt omkring också. Än så länge sitter inga buskar eller liknande som gränsar av så jag klippte faktiskt runt hela huset när jag ändå höll på! Som sagt, jag vill ha det snyggt och fint där jag bor! :)

Imårn är det speedway GP från Tampere i Finland, skriver mer om det i en egen post imårn tänkte jag! Tills dess, må väl!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

 

Vart kom den färgen från?

 

 Märkligt, för 5 dagar sedan tigs kompresser och stygn bort. 5 dagar senare syns fortfarande vart kompresserna satt, varför syns det ens? Inte direkt solat med dem på ju? 😂 3 små ärr av 5 syns också för övrigt!

Men men, nu dags för gymmet, sen lunch å efter det ska Charlie få komma hem tidigare från dagmamman! Ska bli så underbart mysigt att få hem honom igen!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Så var det dags igen

Vart tar tiden vägen? Jag är sjukskriven och trodde jag skulle avlida av tristess vid det här laget men dagarna bara flyger förbi!2015-03-15 14.30.44

Nu har jag förvisso njutit av min sons närvaro från onsdag till tisdag så det förklarar väl en hel del men ändå. Nyss skickade jag ut ett inlägg med en massa bilder från när jag var bebis fram till nu som en TBT. Det var med andra ord en vecka sedan, det var min 30-årsdag. Jag kan inte för mitt liv förstå att det var en vecka sedan! Med andra ord är det redan dags igen för en ny Throwback Thursday och de blir väl ett tema jag kommer återuppta mer frekvent nu när jag ska blogga 100 dagar i rad! :)

Innan jag kastar tillbaka något tänkte jag bara få jubla lite över att jag idag kört mitt första ”riktiga träningspass”! Jag satt på en testcykel i 25 minuter och bara njöt! Kan tro att jag inte njuter lika mycket av samma sak om någon vecka men idag gjorde jag det, jag njöt!

Det var ganska roligt faktiskt, när jag hoppade in på Scandic Crown i Göteborg på kryckor och bad om att få låna en nyckel till gymmet, de kollade en aningen snett på mig då! De funderade säkerligen över vad för fel jag hade, och då inte på den fysiska skadan! Och samma reaktion när jag sedan hoppade in på gymmet på kryckor, hjälp vad folk kollade! Ja, det var en rolig händelse den här dagen! Nu hoppas jag bara att den upptrappade träningen med cykel ger önskat resultat och inget bakslag, men det visar sig väl kanske mer i morgon! Ingen ökad svullnad idag alla fall så det verkar lovande! :)

Men åter till rubriken, det var dags igen för att kasta tillbaka lite. Jag har des värre inga bilder från sammanhanget men att göra saker efter skada kom jag att tänka på just idag.

Ibland kanske man inte har varit fullt lika smart som nu när jag faktiskt följer råden från en extremt kunnig sjukgymnast! Kort och gott efter att jag hade gått igenom mina proppar i lungorna med efterföljande kärloperation i båda benen och legat i en sjukhussäng i mer eller mindre konstant i 2-3 månader så kanske jag inte tänkte helt klart, men jag tyckte väl just du att jag var oerhört smart!

Jag hade alltså en helt ny ven insydd i mitt knäveck, en hastig maxsträckning kunde ju riskera att den kunde ”spricka i sömmen” har jag förstått i efterhand. Jag åt dessutom blodförtunnande som gjorde att ett smäll mot huvudet kunde ge inre blödningar – hjärnblödning och lika så en smäll mot magen kunde ge allvarliga följder.skidor Minsta lilla smäll gav enorma blåmärken. Självklart var jag heller inte speciellt stark i benen just då när jag blivit utskriven från sjukhuset.

MEN jag var ju faktiskt anmäld till en skidlärarutbildning torsdag-söndag och om jag minns rätt blev jag utskriven på tisdagen. Och eftersom jag var utskriven och hemma så var jag frisk och jag skulle dit och delta. Jag visste att jag inte fick åka skidor på det nyopererade benet, alla fall inte belasta det i sväng så jag bestämde att då åker jag väl helt enkelt på ett ben, för jag skulle vara med (man får ju inte vara dum, typ)! Hur jag lyckades övertala mina föräldrar att åka har jag faktiskt ingen aning om, men åkte gjorde jag! Och jag tog mig igenom utbildningen och jag kom hem igen. Men ja, så här i efterhand kan det nog ha varit ett av de mest korkade beslut jag tagit och jag ska nog bara vara glad och tacksam över att inget hände den gången!

Ett minne, en erfarenhet, förhoppningsvis blev jag lite klokare på kuppen! :) Sov gott!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Träning (skulle ju inte skriva om det!)

Jag har sagt att jag inte skulle skriva om träning etc. men idag tänker jag faktiskt göra ett undantag.
Anledningen är att jag igår kunde genomföra mitt första gym-pass på nästan 3 år utan att få komplikationer! Och det gör mig oerhört glad, därför kommer jag skriva om det! Vad för komplikationer kanske ni tänker? Ni som känner mig vet troligtvis men jag ska ge en kortare sammanfattning.

Det började för snart 3 år sedan med att jag gick in i väggen. Jag försökte helt enkelt arbeta mig genom min skilsmässa och hela processen där efter, inget bra i slutändan visade det sig. Fortsättningsvis kallades det för att jag hade panikångest, något jag egentligen aldrig accepterat men dock, alla symptom stämmer så det kan mycket väl vara så.
Detta medförde att jag inte vågade träna då ansträngd andning för mig blev synonymt med ångest som ledde till rusande puls. Inga trevliga symptom. Ända sättet egentligen att komma ur det är att träna och utsätta sig för det och lära kroppen att det är helt normalt, dock lättare sagt än gjort.Till och från har jag kommit igång med lite ”tjockisprommenader” men inget mer än så.

I höstas började sedan nästa process. I stort sett varje gång jag försökte mig på att träna så rusade pulsen för mig. Från det ena hjärtslaget till det andra hoppade pulsen från 100 till långt över 200(!!) och detta utan att jag var eller blev andfådd. Jag söker för detta och enda svaret jag får är att det är min ”panikångest”, höj dosen på medicinen… Jag försöker bråka mot för jag känner att detta inte är någon ångest, detta är något med hjärtat. Det kommer framför allt vid lyft och jag känner hur hjärtat hoppar till och sedan rusar, men ingen vill lyssna. Man gör några vanliga EKG:n men givetvis aldrig under ett ”anfall” och självklart hittar man inget.
Det bästa svaret jag fick var att det kunde bli en konflikt i kroppen mellan ångestmedicin som vill lugna kroppen och träningen som vill aktivera kroppen. Så jag bestämde mig för att trappa ner den där skitmedicinen i stället för att höja dosen för jag kände ju att detta ändå inte var ångest längre.

Problemen fortsatte dock och jag tröttnade på landstinget. I Januari kontaktade jag mitt försäkringsbolag med sjukvårdsförsäkring. Som tur var var det här med hjärtat nytt (dom accepterade att det inte hörde ihop med ångesten) och då gällde försäkringen som var tecknad via jobbet i somras! Det var verkligen tur, för SAMMA DAG som jag ringde fick jag en tid för undersökning. På telefon vid lunch fick jag frågan om det passade mig bäst i Göteborg eller Borås. Jag svarade att båda fungerade men jag bor ju i Borås så det passar väl bättre. Hennes nästa svar ger mig nästan en chock! ”Du kan få tid snabbare i Göteborg, väljer du Borås har jag tid tidigast IDAG 17:00.” Alltså 4 timmar senare, och i Göteborg kunde jag få komma snabbare!? Efter besöket i Borås fick jag remiss vidare till hjärtspecialist och 2 veckor senare fick jag göra 24 timmars EKG och träffa läkaren som sa att det finns ett fel på mitt hjärta!! Förvisso är mitt hjärtfel (som jag inte kommer ihåg vad det heter) inte farligt men mitt hjärta kan ibland, precis som jag beskrivit, rusa iväg i puls. Endera pga fysiks- eller psykisk ansträngning. Med andra ord, eftersom jag var rädd för att träna skapade jag ju båda dessa och chansen att hjärtat skulle rusa ökade ganska mycket!
Nu hade jag inte kraft att bråka vidare, jag hade ju faktiskt fått en enorm hjälp väldigt snabbt helt plötslig, så jag accepterade ytterligare en ny medicin, dock en som jag enbart ska ta vid behov när hjärtat rusar, en beta blockerare som ska hjälpa till att sänka pulsen igen.

Tyvärr har det inte fungerat jättebra, rusningarna har fortsatt att komma när jag tränar och jag tycker medicinen hjälper för långsamt. Det är väl egentligen inget konstigt att rusningarna fortsätter komma, hjärtfelet har ju inte försvunnit, jag har fått det konstaterat. Rusningarna är förvisso ofarliga, men dom är jobbiga, och man blir väldigt trött efteråt så ett sådant träningspass är ju förstört. Tvingas jag ta medicinen blir jag ännu tröttare så jag är inte helt vän med den här lösningen, även om läkaren sa att jag kommer lära mig att leva med det.
Jag är lite tveksam till det, det är ett fel på hjärtat, jag kommer nog aldrig kunna känna mig helt lugn i att det är ofarligt, hjärtat är ju en ganska viktig muskel… :) Och att leva med att kanske vartannat träningspass måste avbrytas pga rusande hjärta, nej det känns fel, jag är bara 29 år, jag borde kunna träna utan att hjärtat rusar!

Det finns annars en operation man kan få göra och efter den ska man vara symptomfri, men jag ger detta en chans alla fall. Operationen i sig gjordes nyligen på en hockeyspelare i Sverige och TV var med under i stort sett hela operationen, så den ses som ”ofarlig” för att vara en operation. Som sagt, jag ger det en chans nu så kanske jag bråkar vidare för att få en sådan operation senare, det visar sig…

Det är dock lite skrämmande när man inser hur snabbt man KAN få hjälp, men att man måste gå via privat sjukvård och extra sjukvårdsförsäkringar för att få den hjälpen. Detta är Sverige, är det så vår sjukvård ser ut idag? Är det så Svensk sjukvård fungerar?

Men alla fall, med den här bakgrunden så gav jag mig ner i gymmet på scandic igår alla fall, jag måste ju testa! Och det kan ju vara skönt om det alla fall fungerar ibland tänkte jag, och tog med mig medicinen i fall att. Jag började lite lugnt med lätta hantlar och så länge det fungerade körde jag vidare. 1 timme senare är jag skakis i varje muskel i överkroppen (förutom magen som fortfarande vilar efter blindtarmsoperationen, jag älskar sjukhus ;) ) och jag har kört ett helt gympass med fria vikter utan att hjärtat rusar, utan att jag får kippa efter andan (ångesten)! När jag kommer in i hissen på väg upp till rummet ser jag att jag ler som ett barn på julafton, vilken underbar känsla att ha kunnat genomföra ett gympass igen! Jag var så glad och lättad så att jag sedan tog trapporna både ner till maten och upp igen efter maten, från 6:e våningen! Just då kände jag mig nog nästan odödlig! :) Nu vet jag att detta egentligen inte betyder någonting, nästa pass kan hjärtat rusa igen men just nu skiter jag i det. Jag vet nu att jag alla fall ibland kan få genomföra träningspass utan komplikationer! Medicin VS operation 1 – 0 :)

Det här blev ett ganska långt inlägg med mycket mer info om min sjukhistorik än vad som var tänkt, men jag bjuder på det. Det är en del av mig, en del av mitt liv! Jag vet att jag redan har flera hundra besökare dagligen här på bloggen och det är jättekul (STORT TACK TILL ALLA ER! och den är offentlig så ni som delar vidare, det är helt ok, TACK för det med!), men huvudorsaken till bloggen var att jag skulle skriva för min egen del, detta är ett sådant inlägg. Jag var bara tvungen att få skriva av mig. Imorgon kanske jag är helt opersonlig igen, skriver om någon dum artikel eller så, who knows! ;)

2014-03-21 18.12.25

Bjuder på en ”träningsbild” även om denna är efter en promenad vid något annat tillfälle ;)

Ha de fint! // Simon