Knät fick testa nya utmaningar

En lång och ganska trött dag börjar lida mot sitt slut. Att vara upp igång och ute till 4 på natten är inte riktigt något man är van med nu förtiden. Man är uppenbarligen inte 20 längre :) Men kul hade jag det med Eric igår, alltid trevligt att se nya ställen av stan och umgås med vänner. Absolut något som lär ske oftare fast man skulle ju kunna tänka sig att gå hem lite tidigare dock. Men å andra sidan, då missar man allt folk för i den här stan går man tydligen ut rätt sent och är kvar till stängning, jag har nog en del att lära som sagt! :)

Så idag har jag varit ganska trött och rehaben kördes igår så jag fick ju inte köra ett pass till idag och det var väl ganska passande. Men ändå måste jag ju göra någonting så jag tog mig faktiskt en promenad i solen och ganska snabbt kommer ju tävlingsmänniskan igång i mig. Gå lugnt och sakta är ju inte riktigt min grej så jag travade på lite snabbare.

Ja, jag är ungefär så här trött ;)

Ja, jag är ungefär så här trött idag också ;)

Jag måste ju se vad kroppen orkar, vad benen klarar av och självklart, hur bra är knät? Springa har jag inte fått OK för än så jag undvek den delen men överlag är jag imponerad av hur bra det gick! I en längre nedförsbacke började jag känna av knät lite grann och fick då sakta ner tempot lite men i övrigt kände jag ingenting av knät. Ingen svullnad efteråt heller så det var mycket positivt! Det jobbigast var faktiskt att känna hur klen benen fortfarande är men det kommer så småningom det med antar jag!

Jag hade runkeeper igång och när jag kom hem hade jag ändå promenerat 4.5km. Kanske var onödigt långt som test men när det kändes bra var det ju lika bra att ge det en liten bit. Tempot var långt från vad jag brukar kunna ha på mina tjockispromenader då jag brukar gå ca 7min/km och idag låg jag på ca 9min/km så en viss försiktighet fanns nog där i bakhuvudet ändå. Och självklart finns inte samma power i benen heller som sagt.

Jag avskyr att springa men av någon anledning, bara för att jag inte får, så var det de enda jag ville göra idag! Märkligt det där! I höstas hade jag en hel del intervaller med i mina tjockispromenader, rusher på 5 minuter varvat med promenad lika länge. En typ av löpning och konditionsträning som jag ändå känner passar mig ganska bra och jag kan hålla ut i lång distans. Annars, i ren löpning, har jag aldrig mäktat med några längre distanser. Men målet nu blir att kunna komma upp i milpromenaderna igen så snart som möjligt för att sedan lägga in intervallerna successivt i dem också. Ska bli spännande att se hur tidshorisonten för detta ser ut, måste ta det med sjukgymnasten nästa gång!

Nu ska jag nog ta och sova, imårn blir det ett rehab-pass på gymet igen och sen får vi se vad vädret bjuder på för något. Måste nog ut och lära mig min nya bil lite också! Den har sjukt mycket funktioner jag behöver sätta mig in i och för att nämna en, med farthållaren i behövde jag inte röra varken gas eller broms från att jag körde på motorvägen i Borås i fredags tills att jag svängde av densamma hemma i Göteborg, och detta genom rusningstrafiken också! Ganska skrämmande på ett sätt, hur den känner av avstånd, bromsar in och till och med stannar av sig själv om bilen framför gör samma sak! Samtidigt är det en enorm säkerhetsfunktion och det är väl framförallt så den ska användas och jag kan inte sluta tänka på det. Med den här bilen hade jag troligtvis inte krockat på motorvägen i höstas! Jag vet inte om det hunnit nita till stillastående men den hade alla fall börja bromsa tidigare än vad jag gjorde, någon som hade väckt min uppmärksamhet tidigare och jag hade troligen hunnit väja för den stillastående bilen. Som sagt, det finns mycket i den här bilen att sätta sig in i och lära sig att hantera, hur det fungerar osv, det kanske får bli ett pyssel för morgondagen.

Sov gott!

Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Någon kommer ikapp dig bakifrån, vad tänker du?

Jag var ute och tog en promenad igår kväll efter jobbet. Något jag försöker göra så ofta jag kan när jag inte har Charlie. Inte egentligen för att jag tycker det är skönt, jag avskyr det faktiskt. Tycker det är sååå tråkigt! Dock har jag insett att jag har ett ganska tempostillasittande jobb och ska jag inte bli ett stort fläskberg på sikt är detta ett nödvändigt ont! :) En fördel till med dessa promenader är att jag får rensa huvudet lite gran (faktiskt något positivt ju) och därmed kommer jag ofta på tankar och saker att skriva om när jag är ute och går, så även igår kväll!

Eftersom jag tycker det är sååå tråkigt och gå så går jag nog ganska snabbt, RunKeeper sa efter igår att jag haft 7:57 min/km över en 7 km promenad. Jag vet inte om det är snabbt, men det är alla fall vanligare att jag kommer ikapp folk när jag går än att folk kommer ikapp mig. :) Och det är lite där jag började fundera under min promenad igår.resultat

Jag var på väg ikapp en tjej/kvinna som från början var ganska så långt framför mig. När jag började närma mig så ser jag att hela hennes gångsätt blir stelare. Jag ser att hon försiktigt börjar titta sig omkring. När jag kommer ännu närmare tar hon upp telefon en och börjar fippla lite med den. Jag börjar fundera. Är hon rädd? Känner hon ett obehag? varför?

Men tyvärr är det ju så att vi lever i en sjuk värld, ett sjukt samhälle. Ett samhälle där kvinnor (framför allt är det kvinnor som drabbas) blir våldtagna, blir misshandlade etc. Är det då så att när dom är ute och promenerar, hör mina steg, att jag går snabbt, kommer närmare och närmare. Att en viss oro då kryper sig in. Att de då tittar efter folk i närheten för att kunna få gehör på ett hjälp OM det skulle behövas. Att man tar upp sin telefon för kunna ringa någon i sista stund om det värsta skulle hända?

Jag tänker mer på det hela och kommer fram till att jag också skulle känna ett visst obehag om jag skulle höra någon som närmade sig bakifrån. Att man ska behöva känna så är tragiskt i sig, men i samhället vi idag lever i är det nog mer normalt och naturligt än onormalt.

Det hela slutar med att jag innan jag kommer ikapp henne går över vägen till andra sidan, bara för att hon inte ska behöva känna stressen och oron. Jag vet inte om det nu var något hon kände eller om det bara var i mitt huvud som dessa tankar dök upp. Kanske är det jag som bara är konstig som tror att folk är rädda? Hur känner DU när du är ute och går och någon kommer ikapp bakifrån. Känner du dig trygg eller kryper det på ett visst obehag?

Om jag går förbi någon av er som läser någon gång när jag är ute och promenerar och du känner detta obehag så vill jag bara be om ursäkt. Jag har absolut ingen avsikt att skrämmas, jag tycker bara det är fruktansvärt tråkigt att gå och vill få det avklarat så fort som möjligt! Att gå är för mig ett nödvändigt ont! :)

 

Ha en trevlig helg // Simon Nyman

 

Precis som vanligt, tycker du ämnet är intressant eller på något annat sätt vill prata vidare om vad jag skriver eller bara vill låta andra läsa. Dela gärna eller kommentera här under - Sharing is Caring