Sjukhusmåndag

Vaknade i morse med ganska mycket mer smärta i knät och benet än tidigare dagar. Ringde till Ortho Center som kort och gott bad mig åka till akuten och kolla upp så att det inte hade blivit några komplikationer, typ proppbildning eller liknande. Så självklart var det bara att åka dit, inte direkt så att jag hade massor av annat att göra idag ändå! :) 

Till en början blev jag väl omhändertagen när jag kom in, det förstod allvaret i det hela (jag som bara hade lite extra ont) och tog alla prover man kan ta samt skickade upp mig på ultraljudsundersökning och så vidare, stor eloge där. Men sen blir jag ändå så trött på allt vad gäller landstinget. Det är som att de har noll koll på sina patienter där mellan!

Jag kom in vid 10 idag och fick köra igång med provtagningar på en gång. Sen blir det ju en hel del väntan en sån här dag mellan prover och svar, nya prover och nya svar och till slut ett besked. Så när jag hade varit uppe på ultraljudet visste jag ju att det inte fanns någon propp, alltså var risken borta. Allvaret i situationen hade lagt sig!

2015-02-11 20.25.00I det läget måste jag ändå sitta och vänta på att första läkaren ska ha tid att prata med mig igen och informera om samma sak, att det inte fanns någon propp, innan jag får åka hem. Att klockan dessutom börjar närma sig 16:00 är inget som någon tänker på.

De tar alltså prover, kollar hur man mår och så vidare, men att man går en hel dag inne på sjukhuset utan att få i sig mat/näring är inget de tänker på! Borde inte ett larm sättas in i deras system att nu har patienten varit här si och så länge och kom hit före lunch, han bör få i sig något. Jag har också informerat om att jag brukar ta smärtstillande 3 ggr / dag och att jag tagit första vid 08:00. Det är dessutom smärtan jag sökt för och ändå måste jag fråga 5 gånger om jag kan få något mot smärtan i väntan på läkaren, när klockan redan passerat tiden med 1 timme för när jag brukar ta min smärtlindring.



Här har vården mycket att lära, för en patient som söker vård mår inte direkt bättre av att gå en hel dag på sjukhuset utan att få i sig mat, eller i värsta fall drop. Patienten mår inte heller bra av att inte få i sig sin vanliga medicin under sjukhusvistelsen, snarare mår patienten ännu sämre. Själv var jag så hungrig och trött, huvudvärk samt smärta i knät att jag inte ens kopplade att jag kände igen sjuksköterskan som kom in med smärtlindringen till mig! Och det sjukaste av allt, när jag fick den tabletten fick jag sedan åka hem, det var så dags att få den då!

Det blev tydligen lite klagande idag, post 8 av 100, men jag har faktiskt känt mig rätt less och down hela dagen efter att ha spenderat större delen av den hungrig på ett sjukhus. Hoppas på en bättre dag i morgon! 

 Simon Nyman —| Sharing is Caring |—

Annonser

Träning (skulle ju inte skriva om det!)

Jag har sagt att jag inte skulle skriva om träning etc. men idag tänker jag faktiskt göra ett undantag.
Anledningen är att jag igår kunde genomföra mitt första gym-pass på nästan 3 år utan att få komplikationer! Och det gör mig oerhört glad, därför kommer jag skriva om det! Vad för komplikationer kanske ni tänker? Ni som känner mig vet troligtvis men jag ska ge en kortare sammanfattning.

Det började för snart 3 år sedan med att jag gick in i väggen. Jag försökte helt enkelt arbeta mig genom min skilsmässa och hela processen där efter, inget bra i slutändan visade det sig. Fortsättningsvis kallades det för att jag hade panikångest, något jag egentligen aldrig accepterat men dock, alla symptom stämmer så det kan mycket väl vara så.
Detta medförde att jag inte vågade träna då ansträngd andning för mig blev synonymt med ångest som ledde till rusande puls. Inga trevliga symptom. Ända sättet egentligen att komma ur det är att träna och utsätta sig för det och lära kroppen att det är helt normalt, dock lättare sagt än gjort.Till och från har jag kommit igång med lite ”tjockisprommenader” men inget mer än så.

I höstas började sedan nästa process. I stort sett varje gång jag försökte mig på att träna så rusade pulsen för mig. Från det ena hjärtslaget till det andra hoppade pulsen från 100 till långt över 200(!!) och detta utan att jag var eller blev andfådd. Jag söker för detta och enda svaret jag får är att det är min ”panikångest”, höj dosen på medicinen… Jag försöker bråka mot för jag känner att detta inte är någon ångest, detta är något med hjärtat. Det kommer framför allt vid lyft och jag känner hur hjärtat hoppar till och sedan rusar, men ingen vill lyssna. Man gör några vanliga EKG:n men givetvis aldrig under ett ”anfall” och självklart hittar man inget.
Det bästa svaret jag fick var att det kunde bli en konflikt i kroppen mellan ångestmedicin som vill lugna kroppen och träningen som vill aktivera kroppen. Så jag bestämde mig för att trappa ner den där skitmedicinen i stället för att höja dosen för jag kände ju att detta ändå inte var ångest längre.

Problemen fortsatte dock och jag tröttnade på landstinget. I Januari kontaktade jag mitt försäkringsbolag med sjukvårdsförsäkring. Som tur var var det här med hjärtat nytt (dom accepterade att det inte hörde ihop med ångesten) och då gällde försäkringen som var tecknad via jobbet i somras! Det var verkligen tur, för SAMMA DAG som jag ringde fick jag en tid för undersökning. På telefon vid lunch fick jag frågan om det passade mig bäst i Göteborg eller Borås. Jag svarade att båda fungerade men jag bor ju i Borås så det passar väl bättre. Hennes nästa svar ger mig nästan en chock! ”Du kan få tid snabbare i Göteborg, väljer du Borås har jag tid tidigast IDAG 17:00.” Alltså 4 timmar senare, och i Göteborg kunde jag få komma snabbare!? Efter besöket i Borås fick jag remiss vidare till hjärtspecialist och 2 veckor senare fick jag göra 24 timmars EKG och träffa läkaren som sa att det finns ett fel på mitt hjärta!! Förvisso är mitt hjärtfel (som jag inte kommer ihåg vad det heter) inte farligt men mitt hjärta kan ibland, precis som jag beskrivit, rusa iväg i puls. Endera pga fysiks- eller psykisk ansträngning. Med andra ord, eftersom jag var rädd för att träna skapade jag ju båda dessa och chansen att hjärtat skulle rusa ökade ganska mycket!
Nu hade jag inte kraft att bråka vidare, jag hade ju faktiskt fått en enorm hjälp väldigt snabbt helt plötslig, så jag accepterade ytterligare en ny medicin, dock en som jag enbart ska ta vid behov när hjärtat rusar, en beta blockerare som ska hjälpa till att sänka pulsen igen.

Tyvärr har det inte fungerat jättebra, rusningarna har fortsatt att komma när jag tränar och jag tycker medicinen hjälper för långsamt. Det är väl egentligen inget konstigt att rusningarna fortsätter komma, hjärtfelet har ju inte försvunnit, jag har fått det konstaterat. Rusningarna är förvisso ofarliga, men dom är jobbiga, och man blir väldigt trött efteråt så ett sådant träningspass är ju förstört. Tvingas jag ta medicinen blir jag ännu tröttare så jag är inte helt vän med den här lösningen, även om läkaren sa att jag kommer lära mig att leva med det.
Jag är lite tveksam till det, det är ett fel på hjärtat, jag kommer nog aldrig kunna känna mig helt lugn i att det är ofarligt, hjärtat är ju en ganska viktig muskel… :) Och att leva med att kanske vartannat träningspass måste avbrytas pga rusande hjärta, nej det känns fel, jag är bara 29 år, jag borde kunna träna utan att hjärtat rusar!

Det finns annars en operation man kan få göra och efter den ska man vara symptomfri, men jag ger detta en chans alla fall. Operationen i sig gjordes nyligen på en hockeyspelare i Sverige och TV var med under i stort sett hela operationen, så den ses som ”ofarlig” för att vara en operation. Som sagt, jag ger det en chans nu så kanske jag bråkar vidare för att få en sådan operation senare, det visar sig…

Det är dock lite skrämmande när man inser hur snabbt man KAN få hjälp, men att man måste gå via privat sjukvård och extra sjukvårdsförsäkringar för att få den hjälpen. Detta är Sverige, är det så vår sjukvård ser ut idag? Är det så Svensk sjukvård fungerar?

Men alla fall, med den här bakgrunden så gav jag mig ner i gymmet på scandic igår alla fall, jag måste ju testa! Och det kan ju vara skönt om det alla fall fungerar ibland tänkte jag, och tog med mig medicinen i fall att. Jag började lite lugnt med lätta hantlar och så länge det fungerade körde jag vidare. 1 timme senare är jag skakis i varje muskel i överkroppen (förutom magen som fortfarande vilar efter blindtarmsoperationen, jag älskar sjukhus ;) ) och jag har kört ett helt gympass med fria vikter utan att hjärtat rusar, utan att jag får kippa efter andan (ångesten)! När jag kommer in i hissen på väg upp till rummet ser jag att jag ler som ett barn på julafton, vilken underbar känsla att ha kunnat genomföra ett gympass igen! Jag var så glad och lättad så att jag sedan tog trapporna både ner till maten och upp igen efter maten, från 6:e våningen! Just då kände jag mig nog nästan odödlig! :) Nu vet jag att detta egentligen inte betyder någonting, nästa pass kan hjärtat rusa igen men just nu skiter jag i det. Jag vet nu att jag alla fall ibland kan få genomföra träningspass utan komplikationer! Medicin VS operation 1 – 0 :)

Det här blev ett ganska långt inlägg med mycket mer info om min sjukhistorik än vad som var tänkt, men jag bjuder på det. Det är en del av mig, en del av mitt liv! Jag vet att jag redan har flera hundra besökare dagligen här på bloggen och det är jättekul (STORT TACK TILL ALLA ER! och den är offentlig så ni som delar vidare, det är helt ok, TACK för det med!), men huvudorsaken till bloggen var att jag skulle skriva för min egen del, detta är ett sådant inlägg. Jag var bara tvungen att få skriva av mig. Imorgon kanske jag är helt opersonlig igen, skriver om någon dum artikel eller så, who knows! ;)

2014-03-21 18.12.25

Bjuder på en ”träningsbild” även om denna är efter en promenad vid något annat tillfälle ;)

Ha de fint! // Simon

Sjukhusmåndag…

Vilken måndag det blev… Precis som planerat, NOT!!!

När jag la mig i sängen igår kväll hade jag packat väskan och var förberedd på en arbetsresa till Västerås.

När jag vaknade imorse hade jag väldigt ont i magen på ett underligt sätt. Låg kvar i sängen en stund, läste och skrev lite på Facebook för att se om det skulle släppa. Mådde varken illa, hade feber eller kände mig hängig på annat sätt. Efter en stund gick jag upp, tog Ipren och började förbereda mig för arbete men smärtan ville inte släppa. Ringde 1177 och förklarade läget och blev uppmanad att söka akuten!

Där har jag nu varit sedan dess! Efter diverse provtagningar, ultraljudsundersökning etc så har man kommit fram till att jag har en blindtarmsinflammation… Vilken positiv nyhet, dock hade jag nog innerst inne redan imorse räknat ut att det var precis vad de handlade om… :/

Så nu ligger jag på en avdelning i vrålsexiga kläder, nyduschad, skrubbad, tvättad och förberedd för operation!

20140310-190128.jpg

TVn på rummet saknar fjärrkontroll så många spännande program på SVT1 har passerat idag! Valuta för TV-licenspengarna kanske! Hoppas bara inte det kommer något mat-program för då går jag under! Jag är så sjukt hungrig! Har inte ätit sedan middagen igår kväll vid 18:00, snacka om diet! Bli inlagd på sjukhus 2 dagar / vecka kanske är den optimala 5:2 dieten? :)

Jag har faktiskt fått ett eget rum så ser man det så är det ju ingen större skillnad mot att jag skulle bott på scandic nu egentligen. Här har jag en säng, en TV, en fåtölj, en toalett med dusch, precis som på Scandic! Här har jag till och med roomservice, bara en sån sak, men dessvärre inte till någon större nytta eftersom jag ändå inte får äta!!!!!

20140310-191057.jpg

Jag har dock fått beställa frukost till imårn, ost-mackor, fil och flingor och kaffe, å vad jag är sugen på kaffe! Och vad jag längtar till frukost! Dropp ger inte direkt någon smakfull njutning! Nej, nu får dem ta och komma hit och söva mig så jag får äta frukost någon gång!

Ägna mig gärna en tanke under operationen, det hade varit tacksamt!

Ha det fint! / Simon